Bobben och lyktstolpen
Ur Lars berättelse · Namnen är ändrade.
Lars berättade på svenska. Det är Eko som läser. Rösten och musiken är gjorda med AI.
Snön och gården
Jag växte upp i Gällivare i Norrland. Där var det lite berg, väldigt mycket natur, väldigt mycket snö och väldigt mycket barn. Vi lekte helt enkelt med varandra i snön, åkte mycket skidor och pulka och hittade på massa saker. Jag hade nog flera bästisar som bodde på min gård, för det var så många barn som lekte ute.
Nerför backen med Annika
En tjej som jag kommer ihåg hette Annika. Det är länge sedan nu och vi var väldigt små, men vi höll mest på att leka utomhus. Det starkaste minnet jag har av det vi gjorde tillsammans var att vi gick och åkte det vi i Norrland kallar för bob – egentligen en kälke som man åker på nerför en backe.
Det var en ganska brant backe. Jag har varit och tittat på den där backen i dag och jag kan säga att jag aldrig skulle åka bob nedför den i dag, det var "helt galet". Jag tror att jag måste ha känt någon sorts otroligt hög spänning när vi åkte där. En gång åkte vi in i en lyktstolpe. Jag kommer inte ihåg om vi slog oss mycket, men jag minns att vi träffade den där stolpen.
Man pratade aldrig med sina föräldrar om vad man gjorde i pulkabacken. Det var en total hemlighet mellan oss barn, för annars hade de ju stoppat det direkt.
Mammas plättar
Att komma hem sedan var nog säkert fantastiskt. Oftast när man kom hem var maten klar, och mamma hade sökt en länge. Man var väl alltid lite försenad när man klev in, blöt och trött, och det var härligt med mat.
Min mamma lagade aldrig god mat, hon "lagade bara mat". Men om jag måste välja någonting så var det väl hennes plättar som var det godaste, det som jag kommer ihåg.
